Sektrisk?

I det senaste numret av Faktum finns en artikel från Antispeciesistiskt Forum, ett läger som arrangerades utanför Norrtälje i våras. Min tolkning av artikeln var att den ändå var ganska positivt vinklad. Författaren verkar ha en positiv inställning till djurrättsaktivism i grunden och ger ett relativt sympatiskt intryck av lägret trots att artikeln vid ett eller två tillfällen beskriver en stämning som verkar en smula sekteristisk och svårigheten i att konsekvent göra det rätta enligt gruppens sociala regler. Trots detta har jag hört att flera av de som arrangerade lägret kände sig väldigt missnöjda med hur artikeln beskrev lägret. Jag tänkte därför i denna text försöka anlägga ett utanförperspektiv och beskriva hur vissa rörelser kan uppfattas som sekteristiska trots enbart goda avseenden.

Precis som artikelförfattaren beskriver så fanns det ett starkt fokus på att arbeta inkluderande på Antispeciesistiskt forum. Under en av lägrets första workshops fick vi i mindre grupper resonera oss fram till hur vi skulle kunna arbeta för att inkludera olika grupper av människor. Detta är en av grunderna i att arbeta intersektionalistiskt: att genomskåda hur privilegier och förtrycksamverkan påverkar oss och våra möjligheter att delta i vissa rörelser och aktiviteter. Det är en mycket intressant och något som djurrättsrörelsen absolut behöver mer av, men möjligen stundvis ett ganska intellektuellt och teoretiskt tillvägagångssätt. Jag började fundera på om det verkligen är möjligt att inkludera alla i en och samma rörelse. Är det något som vi kan eller bör sträva efter? Eller är kan inkludering liknas vid ett nollsummespel där vissa prioriteringar ofrånkomligen leder till att andra former av hänsyn måste prioriteras bort. ”Avvikande” sociala eller språkliga regler kan komma att alienera de människor som inte förstått meningen i denna praxis. Den misstänksamhet mot omvärlden (ett slags skydd mot infiltration) som också beskrivs i artikeln är även den problematisk för en utomstående som inte har någon kunskap eller erfarenhet av hur radikala grupper kan infiltreras och splittras av polis.

Det finns olika former av sekter, alla är inte de destruktiva kulter som vi ofta direkt för tankarna till när vi hör ordet. Grunden i sekterism är dock att gruppen avlägsnar sig från övriga samhället och förenas av en tro eller ideologi. Gruppen utformar därefter egna riter eller handlingsmönster och kan ibland även omtolka språk. Många nya radikala rörelser har kommit till slutsatsen att det personliga handlandet och språket är en av de absoluta grundbultarna i sociala strukturer. Språk är ett starkt maktmedel och genom att ändra på språket hoppas radikala grupper bryta traditionella tankebanor, t.ex. genom att plocka bort könsbestämmande pronomen. För de som ingår i en rörelse som strävar efter nya tolkningar av könsidentifikation kan detta vara mycket frigörande men för den utstående riskerar detta att framstå som skrämmande eller sekteristiskt.

En kontrast till Antispeciesistiskt forums starka fokus på inkluderande sätt att uttrycka sig fick jag några månader senare på Djurrättsalliansens läger utanför Jönköping. Under utvärderingen räckte en person upp handen och påpekade att lägret hade varit mycket mer inkluderande om det hade arrangerats utifrån könsneutrala principer då alla inte känner sig bekväma i konventionella könstillhörigheter. Bara en sådan sak som att välja herr- eller damtoalett kan bli ett problem med en sådan uppdelning. Ett snabbt svar kom då från en annan deltagare att många säkert inte hade känt sig bekväma med att inte ha denna uppdelning (och därmed t.ex. behöva gå på samma toalett som personer med annat biologiskt kön). Här finns en intressant spänning mellan den gamla skolans radikalfeminism som hävdar att kön spelar stor roll för hur vi socialiserats och den nyare queerteorin som ser kön som något konstruerat och istället lägger fokus på andra former av könsidentifikation än ”män” och ”kvinnor”. Men det är inte det som den här texten ska handla om.

Det är även intressant att notera hur diskussionerna gick kring subkulturella attribut på på dessa två läger, som ju arrangeras av människor som innerst inne egentligen vill i stort sett samma sak men som har valt olika taktiker. Många på Antispeciesistiskt forum framförde ett missnöje över att de upplevde att det inom Djurrättsalliansen förväntas att aktivister klär sig på ett visst (enligt många beskrivet som ett ”sverigedemokratiskt”) sätt. Många menade att de inte ville känna en press på sig att ändra på sitt yttre för att passa in eller räcka till och hävdade en slags rättighet till sina subkulturella attribut. På Djurrättsalliansens läger framhävdes det däremot som önskvärt att klä sig propert för att på bästa sätt nå ut till andra människor. Miljöpsykologisk forskning skulle stödja att människor har lättare att ta till sig argument från människor som de känner en likhet eller närhet inför. Men innebär det att vi bör vika oss inför andra människors fördomar om vi tar på oss en skjorta och blåjeans när vi ska ut och demonstrera? Som en intressant bisats till detta vill jag inflika att denna diskussion överhuvudtaget inte existerar inom Djurens Rätts sommarturné. Vad detta beror på kan jag bara spekulera om.

Den speciella stämning som Faktum-artikeln beskriver är något som vi inte kan bortse ifrån. Det är en fullt relevant upplevelse av hur det är att komma in i denna del av djurrättsrörelsen utan all den kontext som många av de andra deltagarna på lägret hade. Den ger oss en insyn i hur en praxis som strävar efter att inkludera alla minoriteter kan få breda lager av samhället att rynka på näsan.

Men vad vet jag? Kanske underskattar jag ”den vanliga människans” (som om den karaktären ens skulle finnas!) förmåga att se bortom ytliga attribut? Kanske tillskriver jag dessa medel-svenssons en fördom för att kunna blunda inför min egen? Visst finns det radikala svennebananer där ute som inte bryr sig om du har piercingar i nyllet eller inte…

Den absolut viktigaste lärdomen som vi kan dra av hur diskussionerna går inom olika delar av den svenska djurrättsrörelsen är den otroliga vikten av mångfald. Visst finns det bra och dåliga sätt att jobba på, men det finns inte ett sätt som är bäst på alla sätt och vis. Vi behöver det teoretiska avant-gardet från Antispeciesistiskt forum för att forma nya tankar om konsekvent och intersektionellt djurrättstänkande precis som vi behöver Djurrättsalliansens målmedvetna kampanjande, Djurens Befrielsefronts direkta aktioner och de stora organisationerna som sprider hundratusentals flygblad årligen till människor som annars aldrig haft någon kontakt med djurrättstankar. Vi må alla ha olika ideologier och infallsvinklar men i slutändan så vill vi ju i stort sett samma sak. Våra motståndare kan få hata oss hur mycket de vill, tycka att vi är fula, flummiga, fjantiga terroristungdomar om det hjälper dem att sova på natten. Men vi får inte hänge oss åt så noggrant hårklyveri att vi inte ens kan samsas inom vår egen rörelse. Då har vi uppnått en form av sekteristisk inskränkthet som är farlig på riktigt för oss som rörelse. Mångfalden är en styrka som kan ge oss verklig möjlighet att skapa en djurrättsrörelse som kan inkludera alla.

PS. Denna text innehåller varken några könsbestämmande pronomen eller ordet ”man”. Sekteristiskt?

Mer om: Djurrätt, Metoder