På 90-talet exploderade den svenska hardcorepunkscenen med nya ljud och nya idéer som fick uppmärksamhet inom subkulturella kretsar så väl som inom massmedia. Djurrättstänkande, straight edge och överhastighetspunk blev tätt sammanflätande tack vare band som Refused och Abhinanda. Men vad hände sen? Idag är det sällan man hör begreppet straight edge i massmedia och hardcorescenen lever en stilla rutintillvaro på fritidsgårdar och föreningslokaler runt om i Sverige. Men vilken betydelse har straight edge för djurrättsrörelsen idag och vice versa?
Trots en viss mediaskugga och en allt större influens från opolitiska amerikanska straight edge-strömningar sedan millenieskiftet finns det fortfarande en stark koppling mellan straight edge och andra radikala idéer, något som redovisas utförligt i Gabriel Kuhns bok Sober Living for the Revolution – Straight edge and radical politics. Genom denna bok får vi en insyn i hur straight edgerörelsen rör sig i ett spektrum mellan en värdenihilistisk individualism influerad av amerikansk kristenhet och en kollektiv politisk rörelse som tenderar att dra åt vänster. Vi får möta aktivister och punkare från olika delar av världen som kopplar straight edge och nykterhet till feminism, postkolonialism och HBTQ-personers kamp för att skapa egna välfungerande sociala strukturer. I och med att straight edge är en rörelse som skapas av sina egna deltagare, helt utan ledare, manifest eller andra styrdokument är det viktigt att det ständigt finns aktörer som medvetet försöker forma rörelsen till en konstruktiv kraft.
Hardcorepunken har alltid haft ett brett politiskt spektrum. Det var egentligen en ganska liten del av t.ex. bandet Refused’s texter som faktiskt handlade om djurrättsfrågor. Men eftersom bandets popularitet sammanföll med uppkomsten av en mer militant djurrättsrörelse än den Sverige sett tidigare och framförallt med den mystiska veganismens intåg i allmänhetens föreställnigsvärld var det främst djurrätt som det kom att talas om i massmedia. Idag kan det fortfarande talas om veganism och vissa djurrättsgruppers metoder i media, men det finns inte längre någon anledning att koppla detta till en musikstil eller ett val att avstå från droger i allmänhetens ögon.
Under många år har trenderna inom straight edge rörelsen kunnat sägas i mångt och mycket ha följt vissa trender inom den autonoma vänstern, från 90-talets politiskt korrekta helhetsbild till 2000-talets mer hårdföra och bitvis våldsromantiska antifascistiska trend fram till idag. Det ska bli spännande att se vad straight edge rörelsen gör av den allt mer queerinfluerade tankeflora som växer fram inom den autonoma vänstern. I år fick vi i samband med edgeday i Göteborg se temadagen ”My Edge is anything but straight på Vulgo, en intressant start på en svensk Queer Edge rörelse kanske? Hur resten av den svenska hardcorescenen kommer att reagera på detta kommer bli spännande att följa. Inom queerrörelsen kan jag dock tycka mig se att djurrätt och veganism ständigt finns med som ett givet ”bakgrundsvärde”, något som inte diskuteras i någon stor grad eftersom det i stort sett är taget som något självklart.
Den som besöker en hardcorespelning i Sverige ska inte heller räkna med att kunna få varken djurmuskler eller muskeldomnande nervgifter serverade. Kanske kan man ibland till och med känna att detta är något som är så självklart att det är svårt att ha en levande diskussion om djurrätt i dessa sammanhang, man kan få känslan att djurrättsdiskussionen avhandlades av punkscenen som kollektiv på 90-talet och att man idag befinner sig i ett tillstånd där alla redan har tagit ställning.
De band som än idag finns för fram djurrätt och drogfrihet som ideal inom den svenska hardcorescenen (t.ex. Forever Young och Anchor) kan av vissa till och med uppfattas som predikande. Desto mer intressant är det då att se de kopplingar till drogfrihet som finns just inom djurrättsrörelsen. Det känns inte som enbart ett sammanträffande att ett av de ämnen som behandlades på Antispeciesistiskt forum i våras handlade om just djurrätt och drogfrihet. En brittisk djurrättsaktivist förklarade en gång detta samband för mig med att djurrättsaktivister ofta är mycket dedikerade människor som insett vilka hinder ett drogbruk kan innebära för ens egen aktivism. Jag är självklart benägen att vilja tro honom.
Utmaningen för både straight edgerörelsen och djurrättsrörelsen ligger därför idag i att skapa en levande aktivistkultur som inte har långt från ord till handling. Detta är en utmaning som både djurrättsrörelsens olika grupper och straight edgekulturen behöver jobba med. Hur får vi människor att gå från att vara passiva konsumenter av ett budskap till att aktivt leva ut sina övertygelser?
Mer om: Djurrätt, Drogfrihet
-
Jigga
