Det är något väldigt speciellt med handelsrelationen som i vårt samhälle är så självklart att vi inte reflekterar över det. Handel är i grunden någonting som vi utför med våra fiender. Att vi vägrar släppa ifrån oss något utan att bli garanterade något i utbyte är i grund och botten ett hostilt tillstånd. När vi ger signalerar vi istället starka band av tillit och vänskap. Vi tar för givet att vårt givande har positiva konsekvenser för gruppen och våra nära vilket i förlängningen även ger positiva konsekvenser för oss.
Tyvärr lever vi inte längre i dessa grupper och det är ytterst få människor som vi kan ingå i ett ovillkorligt givande med. En del vänner, kanske delar av familjen. Men fan inte med dem vi säger oss ha våra allra närmsta relationer till. Den förhärskande synen på kärleksrelationer är att de strikt måste hållas särskilda andra relationer. De är omhuldade av regler som reglerar vad som är tillåtet och inte inom denna relation. Därför anses det även finnas en väldigt tydlig gräns mellan vänskapsrelation och kärleksrelationer.
Vad det hela landar i är föreställningen om att kärlek är en bristvara som måste kontrolleras genom handelsutbyte som alla andra varor. Denna typ av kontroll kallas i alldagligt tal för trohet och har under monogamins historia befästs med en religiöst motiverad sexualmoral som inom västerländska kulturer även tjänat till att kontrollera kvinnors barnafödande. I en patriarkal kultur blir det extra viktigt för män att kontrollera kvinnlig sexualitet och därav i förlängningen även härkomsten av de barn som kommer ur äktenskapet.
Så är dessa konstruktioner någonting som vi verkligen vill hålla kvar vid i den postkristna eran? Är inte den hetromonogama normen något som vi bör kasta av oss tillsammans med andra villfarelser om skäggiga gubbar i skyn som blir besvikna på oss när vi onanerar? Vad har vi att tjäna på att begränsa vår förmåga att älska ovillkorligt?
Mer om: Okategoriserade
-
http://www.vsemedia.se/914/handelsekonomi-och-snutar/ vse media: Handelsekonomi och snutar
