En annan gemenskap är möjlig

Som vit, relativt välbeställd vit man boende i västvärlden kan man känna att man egentligen inte har särskilt stor rätt att klaga på världens tillstånd. Den är ju trots att utformad för att gynna min grupp. Men på en punkt är vi lika depraverade som alla andra, kanske till och med mer utsatta. Jag pratar om den verkliga gemenskapens dekonstruktion och osynliggörande.

Idag erbjuds vi en gemenskap baserad på nationalstatens enhet. Vi sägs ingå i ett gemensamt projekt med alla de andra människor som bor inom gränserna för ”vår” nationalstat. På sätt och vis är detta också sant, vi ingår i ett projekt. Problemet är dock att detta projekt inte på något sätt kan ses som vårt eget och att den gemenskap som vi erbjuds är en inbillad sådan. Nationalismen är ett projekt som syftar till att förena arbetssäljare och arbetsköpare, två grupper med diametralt skilda intressen, i samma gemenskap. Nationalstaten är på så sätt ett av kapitalismens främsta verktyg.

En annan viktig del av kapitalismen är det privata ägandet och privat ekonomi. Denna institution tjänar till att främja oss från varandra inom den inbillade gemenskapen och göra oss alla till frånskilda öar. En privat ekonomi och ägande innebär att du blir mer beroende av din arbetsköpare än av de personer i din närhet som du skulle kunna förlita dig på.  Om du får sparken är du körd, om du blir för gammal och inte längre kan sälja din tid är du körd. I de flesta samhällen kompenserar man detta genom att upprätta ett välfärdssystem som avhjälper det direkta problemet (att människor riskerar att svälta ihjäl om de blir av med jobbet), men som inte adresserar problemet med avsaknad av gemenskap och isolation av individen.

Även i socialistiska samhällen (om några sådana nu har existerat), kvarstår alltså problemet att en verklig gemenskap saknas. En verklig gemenskap är en grupp där alla har en möjlighet att lära känna och utveckla band till varandra. Det är en grupp som har utvecklat starka band av ömsesidigt beroende.  Denna form av gemenskap erbjuds inte av varken socialdemokratisk välfärdspolitik eller via sovjetstyre. Även om sovjeterna var små nog att kunna passera som verkliga gemenskaper blir den process av maktcentralisering som krävs för att genom sovjeter driva en union grovt antisocial.

Inte heller kärnfamiljen kan ersätta denna ursprungliga gemenskap. Kärnfamiljen är en produkt av industrialiseringens urbanisering och innebär att vi separeras in i små grupper istället för de tidigare storfamiljerna. Detta har långtgående konsekvenser kulturellt och socialt. Ju färre människor vi omges av när vi växer upp desto förre intryck kan vi ta till oss. Inom adoptionsdebatten påstår konservativa debattörer att ett barn har rätt till en manlig och en kvinnlig förebild. Jag skulle vilja påstå att alla barn borde ha rätt till ett mycket större antal förebilder av olika kön och åldrar för att utvecklas till mer dynamiska människor med ett starkt socialt skyddsnät som sträcker sig över generationsgränserna. Kanske skulle detta även leda till ett samhälle där män kan relatera till barn på ett nytt sätt och på så sätt skapa söner som inte definierar sig själva genom individualisering och tävlan.

Bristen på gemenskap skapar stress hos människan som i grunden är en flockvarelse. Att vara utlämnad till sina egna färdigheter i en värld där det enda sättet att överleva är att sälja sin tid framkallar stress eftersom det för oss är en onaturlig situation. Precis som ett djur som lever hela sitt liv instängt  i en bur som inte på långa vägar motsvarar dess naturliga behov, utvecklar människan beteenden för att hantera stressen i att sakna en gemenskap. Vi söker gemenskaper med människor vi ser på TV, vi söker tillfällig förlösning från vår ångest genom droger, konsumtion, våld etc. Precis som grisar inom köttindustrin utvecklar svansbitning och kanibalism som en reaktion på sitt depraverade tillstånd utvecklar vi neuroser och psykoser.

Vi söker undermedvetet vägar för att återskapa stamgemenskapen men några verkliga gemenskaper tolereras inte av den dominanta kulturen. En verklig gemenskap skulle nämligen innebära en samling människor som är mindre beroende av att sälja sin arbetskraft och delta i konsumtionsekonomins ekorrhjul. Den verkliga gemenskapen är det kapitalistiska samhällets värsta fiende. Sårade och depraverade människor som hålls isolerade är strävsamma arbetare och ihärdiga konsumenter.

Detta är något som snappats upp av insurrektionalisterna i Frankrike. I texten The Coming Insurrection ges vi en övertygande bild av hur verkliga gemenskaper kan byggas upp som en form av motkultur inom metropolens massamhälle. Det även grupper i Frankrike som experimenterar med kollektivistiska former av ägande där alla inkomster delas i en gemensam pott. Detta är en kollektivistisk idé som går bortom det traditionella boendekollektivet. Genom denna sort av ömsesidigt beroende tar dessa grupper ett steg bort från sitt beroende av löneslaveriets ekonomi. Detta är bara ett steg på vägen mot något större. Ju större beroenden gentemot varandra vi utvecklar desto mindre kommer vårt beroende av samhället att bli.

Detta handlar om en form av motstånd som varken är extremt eller till sin natur våldsamt, som varken är höger eller vänster utan bara mänsklig. Det är ett sätt att äta upp besten inifrån. Genom att bygga egna alternativ här och nu tar vi avstånd från den hjälplöshet som kapitalismen erbjuder oss. Istället för att passivt vänta på slutet, försöka övertala andra eller utöva makt inom detta instrumentalt förtryckande samhälle, kan vi uppleva en förändring i våra egna liv.

Och när skiten rasar dansar vi i ruinerna.

Mer om: Anarkism, Framsidan: längst upp, Kapitalism, Metoder