Katastrofen

I en artikel om materialistisk miljöetik skriver Anna L. Peterson om att kopplingen mellan nya tankesätt och ändrad praxis är grovt överskattad. Hon pekar på studier som visar att miljövänligt inställda människor och regeringar inte markant minskar sin negativa påverkan på miljön. På ett övertygande sätt argumenterar hon för att vi måste förändra våra materiella omständigheter för att få till stånd en mer hållbar miljöetik och komma tillrätta med de antropocentriska bakgrundsvärden som ligger latenta i vårt handlande mot naturen. Hon ställer även en fråga som jag själv tänkt mycket på nämligen om det överhuvudtaget är möjligt att leva etiskt i ett samhälle som vårt.

Hon skriver om hur vår hållning gentemot naturen i den rika västvärlden har ändrats av det faktum att våra erfarenheter säger åt oss att vi är oberoende av naturen. Vår erfarenhet är inte att naturen är vårt enda sätt att få mat och rent vatten, mat kommer ju från affären och vatten kommer från kranen. Vi vet säkerligen om att detta inte är hela sanningen innerst inne, men vi agerar som om vi verkligen trodde på det. Vi agerar med andra ord utifrån de erfarenheter som vi drar av våra egna materiella erfarenheter, att vi i väst med hjälp av ekonomiskt välstånd och avancerad teknologi lyckats frigöra oss från naturen.

Som lösning på detta problem föreslår Peterson att vi på en individuell nivå kan försöka återknyta till naturen genom att tillbringa mer tid i kontakt med naturen, att ta hand om djur, att sova under bar himmel. På det hela taget handlar det om ganska banala saker som säkerligen kan påverka en individ till en viss grad, men knappast så långt som krävs. Det som det verkligen handlar om här är nämligen överlevnad: mat, rent vatten och skydd. Om vi inte förstår hur vi säkrar dessa resurser på naturens villkor så är vi så gott som döda, och tyvärr så kommer vi att dra stora mängder oskyldiga varelser med oss. Men dessa små individuella upplevelser kan helt klart vara en startpunkt.

Ett problem med resonemanget är dock att det verkar gå i cirklar om vi förutsätter att vi frivilligt ändrar vår omvärld eller vårt handlande för att uppnå en mer hållbar etik. Det betyder att det skulle behövas en idé om att vårt samhälles förhållningssätt till naturen är felaktigt och att vi därför ändrar vårt handlande för att på sikt kunna ändra vår etik. Men om det inte finns någon korrelation mellan idé och handling så kommer inte heller denna omvandling att äga rum.  Precis som Derrick Jensen måste vi alltså fråga om vårt samhälle någonsin kommer att kunna genomgå en frivillig förvandling till det bättre och om inte, vad innebär det för vårt handlande?

Kanske är det så illa att det som krävs för att vår praxis, och därmed också vår etik, ska förändras är en katastrof. En ofrivillig omdaning av våra omständigheter som obönhörligt påminner oss om vår beroendeställning gentemot naturen.

Crimethinc har en del intressanta tankar kring vad en katastrof egentligen är och hur katastrofer påverkar oss människor. Även Jensen frågar sig själv vad tröskelvärdet för apokalyps egentligen är. Kan vi kalla samhället som vi lever i någonting annat än ett enorm misstag, en katastrof av gigantiska proportioner? Finns det någonting sådant som gott handlande inom den katastrof som är vårt västerländska samhälle?

Det etiska språket där rätt och fel är centrala begrepp är någonting som formats inom katastrofen och det finns därför inget som antyder att dessa begrepp skulle ha någon betydelse i verkligheten. Detta betyder inte att det inte existerar några värden utan snarare att vi har förnekats att språk som reflekterar verkligheten. Vårt språk reflekterar enbart katastrofen.

Katastrofen har sedan länge inträffat och den har rivit oss bort från våra relationer med vår omvärld och varandra. Om anledningen till katastrofen kan spåras materialistiskt ned till arbetsfördelning och jordbruk eller idealistiskt till antropocentrism (eller snarare androcentrism: mannens synvinkel som utgångspunkt) spelar egentligen ingen större roll. Det viktiga är hur vi bryter mönstret och återfår våra band med omvärlden.

Krävs det en katastrof i form av petroleumerans slut eller global uppvärmning för att vi återigen ska kunna se med klara ögon? Eller kommer vi kunna ändra våra vanor innan dess? Kan vi hoppas på en mjuklandning eller ska vi stålsätta oss inför en total krasch?

Mer om: Ekologi, Etik, Framsidan