Punken uppstod i den engelska arbetarklassen under 70-talet. Man tog inspiration av musikstilar som kommit till England med invandrare från kolonierna, främst reggae och ska. Punken tilltalade en desillusionerad arbetarklass som mest sökte sig mot ett nihilistiskt supande och avståndstagande från normerna i ett samhälle som man inte kände något samröre med. Men det fanns även gott om uttalat politiska band som t.ex. Crass.
Punken exporterades sedan till andra delar av världen. I Sverige snappades musiken snabbt upp och omtolkades för att tilltala svenska ungdomar. Förutom att ta inspiration från samma källor som den brittiska punken influerades man även av proggrörelsen som hade en hel del gemensamt med punken. Idealet var att alla skulle kunna spela och delta i musiken. Det fanns en politisk agenda som var oskiljaktig från musiken och som behandlade frågor som var relevanta i det sena 70-talets Sverige. Under tidigt 80-tal vidareutvecklades punken genom band som Mob 47 och Moderat Likvidation och ett distinkt svenskt sound utvecklades som i sin tur exporterades till andra länder.
När den brittiska punken kom till USA omtolkades den även där efter de omständigheter som skänkte musiken relevans. Även här utvecklades ett eget sound genom band som Bad Brains, Black Flag, Minor Threat etc. Detta var starten på vad vi idag kallar för hardcorescenen. Punken hade snappats upp av medelklasskids som agerade ut sin frustration och alienation på en lite mer renrakat och en smula mer aggressivt sätt än vad var vanligt i punken.
När ett fenomen exporteras på en global kulturmarknad så kommer det i stort sett alltid att ske en viss tolkning, det är i alla fall vad man får höra när man läser kritik mot de som menar att globaliseringen är en homogeniserande process som kan likställas med kulturell imperialism. Exemplet med punkens utveckling visar hur detta kan fungera och hur man kan skapa nya lokala meningar ur ett importerat kulturellt fenomen utifrån ens egen kontext och det som känns relevant för en själv. Men vad jag vill komma fram till i denna text är vad som händer när den amerikanske nypunken exporteras tillbaka i Europa under 80- och 90-talen.
Den mest påfallande förändringen är att svenska band börjar sjunga på engelska och försöker emulera ett koncept fullt ut. Den omtolkning som tidigare präglat musikens utveckling uteblir i många fall. Visst finns det band som kombinerar det typiskt svenska (både vad gäller språk och musik), med den nya amerikanska stilen, som t.ex. DS-13, men en växande majoritet av svenska band verkar köpa den amerikanska konceptet rakt av.
Vad händer när vi väljer bort det språk som präglar vår vardag och som vi bäst kan uttrycka oss på? Vad tappar vi? För många band verkar det just som att man tappar verklighetsförankringen en smula. Man är så upptagen av att försöka vara Biohazard eller Agnostic Front att man glömmer bort att man själv bara är en höskolestudent från Linköping. Varför spelar du hardcore och vad känns viktigt för just dig? Varför kan du inte uttrycka det på det språk som du använder i vardagen utan att känna att det blir töntigt? Måste vi verkligen gömma oss bakom amerikanska hardcore-klyschor för att inte släppa verkligheten för nära inpå livet?
Kan det vara så att vi inom hardcorescenen idag har slutat omkonstruera punken på ett sätt som svarar mot vår egen verklighet? Lever vi i en fantasivärld med Freddie Madball och Henry Rollins hellre än att konfrontera vår egen verklighet på ett rakt och ärligt sätt. Derrick Jensen pratar om hur vi kan uppehålla oss med minsta detalj av världskändisarnas liv men att vi inte kan identifiera tio ätbara växter inom hundra meters radie från våra hem. Guy Debord skriver redan på 60-talet i Skådespelssamhället hur vi allt mer förpassats till att bli passiva konsumenter av ett skådespel vars enda syfte är att motivera sin egen existens och se till att vi förblir passiva. Är hardcore bara ytterligare ett spektakel, ett fenomen som återproducerar sig själv som självändamål, ytterligare ett lager av kultur som enbart alienerar oss från oss själva och den verklighet som vi faktiskt lever i?
I den globaliserade världens informationsålder har vi tillgång till fler intryck än någonsin tidigare. Frågan blir då vad vi gör med dessa intryck mer än bara ta in dem. Vi måste inse att vi fortfarande kan skapa något eget även om det verkar som att allting redan sedan länge är gjort. Det kan låta hur fan du vill, men se till att fylla det med mening, med känslor och erfarenheter som är dina egna, ingen annans.
Mer om: Konsumtion, Kultur
