Jag har just varit på min mesta hardcorespelning på år och dag. Notera ”mesta” inte bästa.
Hardcore började tilltala mig när jag upptäckte dess verkliga hemlighet. Något som man inte finner på en skiva eller dvd, eller i en klädstil. Det var första gången jag gick på en lokalbandsspelning som jag förstod var hardcore verkligen var. Hardcore var renodlad energi, en ilska som den blodiga metal inte kunde uppbringa. Hardcore skapades i mötet mellan band och publik. Hardcore var att se ut som en skitförbannad idiot och inte bry sig ett skit. Det var hardcore när jag var 15.
Idag är hardcore något annat. På i stort sett alla spelningar jag går på fattas det som attraherade mig för alla de där åren sedan. Det finns en distans mellan band och publik som förintar allt vad hardcore handlar om för mig. I min naiva föreställning av hardcore fanns det ingen tydlig gräns mellan de som arrade spelningar, de som spelade och de som kom och dansade. Vi var alla scenen och vi hjälptes alla åt att återskapa hardcore genom att markera detta. Ingen som spelar hardcore kan eller bör vara en rockstjärna. Det är därför det är så jävla viktigt att skrika åt bandet att spela snabbare mellan varenda jävla låt. Det är därför det är viktigt att dansa som en jävla idiot och inte bry sig om vad någon annan tycker. För när vi tänker på vad andra vill och förväntar sig av oss så är vi inte hardcore längre.
Tack till Attack Position från Jönköping som visade vart skåpet ska stå.
Det ska vara hårt
Jag gillar inte när det blir för svårt
Tunga vapen behöver inget sikte
Hardcore är smockan i ditt ansikte
Jag växte upp
Det är trist men sant
Tråkig gubbe
Grinig tant
Mer om: Okategoriserade
-
Alexander (Attack Position)
<< XXX
