Monster och människor

Jag tittar upp och ser hustaken stänga ute solen. Jag tittar ner och ser asfalten breda ut sig kilometer efter kilometer. Hela mitt liv har jag levt i magen på en best gjord av asfalt, stål och betong. Ibland liknas staden vid en djungel vilket för vissa metaforer kanske kan stämma, men när det kommer till kamp för frihet och överlevnad finns det stora skillnader mellan staden och djungeln. När det kommer till kampen ser jag staden och det samhälle som gett den näring som en varelse som lever sitt eget liv. En varelse som tar mer än den ger utan några skuldkänslor.

Staden som företeelse uppstod för tiotusen år sedan som en följd av ändrade omständigheter i de materiella förhållandena. En ökad handel gjorde det lönsamt att bosätta sig i större besättningar och sedan dess har staden levt på flöden av varor och människor. Städerna möjliggjorde den arbetsfördelning som lade grunden för att en härskarklass kunde avsäga sig det fysiska arbetet på fälten för att istället leva på att arrendera ut och härska. De första städerna är därför också scenen för de första klasskamperna. Fredy Perlman lägger fram sin idé om hur detta skedde i boken Against His-Story! Against Leviathan! där han flitigt använder sig av metaforen av civilisationen som ett slags monster som lever på att förvandla allt levande till död materia. Han knyter ann till de patriarkala rötter som denna ideologi av dominans växer ur, hur kvinnor konsekvent skrivits ut ur historien för att ge plats för ett manlig dominans med oundvikliga konflikter som följd. Perlmans Leviatan dör och återuppstår ständigt i nya koncentrationer av makt genom hela den västerländska historien men har sin grund i idéer om dominans, ett sätt att se världen som en plats för ständig kamp om makt.

Stadsstaterna gav så småningom väg för nationalstater. Vad som till en början var ackumulerade värden i form av spannmål, smycken och ädla metaller växte till ett globalt kapital. Men staden står kvar i maktens centrum. Om man ska tro författarna till The Coming Insurrection kan vi inte längre se staden som en begränsad entitet, staden är en del av det system, den metropol, som omsluter hela vår värld. Vi kan inte längre dra tydliga linjer mellan stad och land eller mellan länder. Allting vi kan skåda har reducerats till flöden av olika slag; energi, information, kapital och människor för att bara nämna några få.

Staden kan dock fortfarande definieras som en nod av koncentrerad ekonomisk och politisk makt och spelar idag flera viktiga funktioner i dominansen över arbetarklass och natur. Till staden drogs arbetare under industrialiseringen med löften om arbete i den process som splittrade storfamiljen och banade väg för för den emanciperade, men ändå på sin omgivning så beroende, individen. Staden påminner oss om vår egen hjälplöshet inför den best som vi vänder oss emot. Vi påminns om att vi inte kan leva utan dess infrastruktur i form av mataffärer, vattenledningar etc. Monstret är vad som håller oss vid liv och det är därför vi inte kan tänka oss ett liv utanför. Vi lever inom monstret, med monstret. Vi bevittnar hur det ödelägger enorma marker och lyssnar till de berättelser som säger att det görs för vår skull. Vi lyssnar och bevittnar passivt monstrets framfart tills vi är övertygade om att det är vi som är monstret.

Vad vi måste göra är därför att finna nya sätt att identifiera oss. Det kan låta som överdrivet teoretiskt och torrt men handlar egentligen om ytterst fysiska processer. Det handlar om vart vi får vår mat ifrån, vart vi bor, vad vi gör med våra kroppar. För det är i slutändan våra kroppar som tuggas av monstret, det är vi som ger det den energi som det behöver för att kunna reproducera sig. Med vår konsumtion och vårt arbete utgör vi både plus och minuspol i maskineriets batteri. Vi är både de producerande och de producerade, vi är de konsumerande och de konsumerade.

Vår väg framåt är därför att i allra första hand börja se oss själva som de mångfacetterade mänskliga individer vi är och utifrån detta skapa egna alternativ till monstrets hegemoni. Vi måste sträva efter alternativ baserade på samarbete och relationer istället för tävlan och isolation. Vi behöver bryta polariseringen mellan människa och natur, kropp och själ, kvinna och man. Vi behöver ett nytt helhetstänkande och vi behöver återkoppla till den kroppsliga verkligheten som monstret försöker dölja från oss.

Vår strävan efter en kultur av gemenskap är en strävan att återupprätta den sedan länge krossade stamgemenskapen. Det är en gemenskap som utmanar nationalismens antaganden om att vi skulle ha något gemensamt med monstret. Det är dessa gemenskaper som utgör grunden för vår organisering och som ständigt måste söka sätt att utöka sin egen självständighet. Till en början kan vi leva av monstret precis som det lever av oss, men vi måste vara medvetna om att det bara handlar om tillfälliga lösningar och att vårt slutgiltiga mål måste vara att förstöra monstret självt. Innan vi byggt våra egna alternativ kommer vi inte kunna angripa monstret med den kraft och beslutsamhet som krävs utan att utsätta oss själva för enorma risker.

Hur mycket vi än hatar kapitalismen idag för allt den gör mot oss så kommer vi inte finna styrkan inom oss att krossa dess grundvalar så länge vi äter ur dess hand. Detta begränsar oss och gör vår lojalitet skev. Vi måste därför bryta ner konflikten till en lägre nivå där kampen står mellan din gemenskap eller din överlevnad och de makter som försöker att ta den ifrån dig. Återigen är det den kroppsliga verklighetens konflikt som vi måste söka istället för att nöja oss med ideologier som erbjuder oss inbillade gemenskaper med det som förstör oss.

I en globaliserad värld blir politiken allt mer abstrakt och ständigt förd längre och längre bort från de individer den påverkar. Anarkismens roll är att ta ner kampen till det mer konkreta planet: gatan, åkern, hemmet. Där det händer är också där vi bör vara, både i kropp och sinne. Vi måste leva där kampen står, inte i monstrets innanmäte eller i fantasier om en bättre morgondag där monstret blivit vår vän. Verklig handling kräver av oss att vi identifierar och organiserar oss på nya sätt, med gemenskapen som grund.

Civilisationens fall är ingen avlägsen händelse, det är en process som vi kan beskåda här och nu. Ett system som kräver ständig expansion för att överleva är dömt att gå under. Allt som behövs är bara en spark på rätt plats vid rätt tillfälle…

Mer om: Anarkism, Framsidan, Metoder