Igår såg jag en bostadsannons fasttejpad på en lyktstolpe utanför skolan. ”Vi är två stycken som lever på en halv kvadratmeter i tätbebyggt område. Söker strandnära tomt på minst två kvadratkilometer.” Lappen anspelade självklart på hur verkligheten ser ut för de ca 1,5 miljoner minkar som varje år föds upp och dör på svenska pälsfarmer. De lever hela sina liv i otroligt små stålburar där de utvecklar stereotypa beteenden under sina korta liv bara för att någon ska kunna tjäna pengar på att sälja deras skinn. Pälsindustrin innebär ett oerhört lidande för ett stort antal individer som här helt utlämnade till människans vilja. Utan möjlighet att föra sin talan eller kämpa för sin egen sak sitter de där och väntar på döden, varenda jävla dag. Avsändaren av annonsen var Djurens Rätt och deras uppmaning var: skriv på vår protestlista .
Det första jag tänkte var att det var en jävla skymf att låtsas föra djurens talan på detta sätt. Om jag satt inspärrad i väntan på döden och någon organisation på utsidan skrev en ironisk bostadsannons i mitt namn som uppmanade folk att skriva på en protestlista skulle min tacksamhet vara ytterst begränsad. Att samma organisation sedan tar avstånd från alla som försöker att faktiskt handgripligen göra en skillnad genom att öppna burarna och förstöra förtryckets maskineri för dem till en ännu högre nivå av skitstövelhet.
Men sedan kom jag även att tänka på den gamla filmen ”Ett liv utan hopp” som Djurens Rätt släppte för några år sedan. Om vi bortser från hur organisationen behandlade den aktivist som skaffat fram filmmaterialet så verkar detta ständiga hån mot djuren gå igen även här. Jag tänker även på när man vid jul lyckades få till en fika med jordbrulksministern, som under höstens grisskandal ständigt höll svensk grisindustri om ryggen, och passade på att ge honom en korg med veganska godsaker.Precis vad jag vill att min medlemsavgift ska gå till – onda människors fika!
Att använda sig av humor när man utformar kampanjer och material är en sak, men ofta när Djurens Rätt gör det så gränsar det snarare mot en hån gentemot de man säger sig skydda. Kanske borde man lyssna mindre på sina mediastrateger eller vem det nu är som kommer upp med de här koncepten och tänka mer på hur man faktiskt framställer lidandet hos de djur man jobbar för. Är det verkliga individer vi har att göra med eller är vi så pass insnurrade i abstraktioner att vi kan skämta bort minkens frustration, kaninens lidande?
Är det kanske till och med nödvändigt att dra denna abstraktion så långt som man gjort för att skydda sig själv? Vad är de moraliska konsekvenserna av att öppna upp sitt sinne för djurens lidande och erkänna att detta lidande är lika verkligt som ditt eget? Säger det något om vad vi bör göra och i så fall vad? Skriva på en protestlista och betala en medlemsavgift? Vad väntar sig den inspärrade minken av dig? Vad vill hon mer än allt annat? Vilka kompromisser har vi rätt att göra i hennes namn?
Här återkommer de mönster som finns när man jämför miljörörelser i väst med rörelser i fattigare länder där kampen handlar om överlevnad snarare än bevarande av något vackert. Djurens Rätt sätter sig i rollen av mer eller mindre oberörd människa som beskådar och vill hjälpa lidande djur inom ramarna för sin egen bekvämlighet och samhällets acceptans. Men tänk istället att du är ett djur som känner andra djurs lidande. Du vet att där det finns ett förtryck, finns snart flera. Du vet att de människor som förtrycker djur inte kommer att bry sig om vänliga brev och protestlistor. Vad gör det för ditt handlingsutrymme och din taktik? Hur ska du ge minkarna den strandnära tomt som de förtjänar?
Mer om: Djurrätt
