My further disillusionment at Dead Fest

Inför årets Dead Fest hade VSE Media bullat upp med 300 ex. av vårt gratiszine Vad fan vill ni egentligen? och en sjuk massa mat. Vi blev av med en hel del zine och sålde som vanligt bra med mat. Men så fort man trissar upp sina förväntingar, som man så lätt gör innan Dead Fest, så har man också byggt upp för möjligheten att bli besviken.

Årets dragplåster var självklart Floorpunch som gjorde sin första spelning i Sverige på ungefär 10.000 år. Stämningen var på topp, bandet gjorde det de skulle, men inte mycket mer. Det slog mig under deras set att här är återigen ett band som tagit med sig mer merch än kloka tankar över Atlanten.

Kanske sätter jag ribban högt sen jag såg Trail live. Det är ju svårt att slå Greg Bennicks  mellansnack. Men jag förväntar mig ändå mer av ett band som funnits i 15 år än att man ska stå på scen och inte ha något bättre att säga än att prata om sig själv eller dra ett fis-skämt. Har man inte tänkt till vid det laget? Har man inte utvecklat en djupare tanke om vad man vill med hardcore annat än att spela samma gamla låtar om och om igen? Hur lyckas man fortfarande motivera sig själv att syssla med en subkultur om det inte finns en djupare dimension än så?

Jag upprepar lite det som jag skrev i gratiszinet här men det känns som att det tål att sägas fler gånger. Om vi inte använder oss av hardcore och aktivt återskapar kulturen i den form vi vill se så kommer kulturen att slinta oss ur händerna. Om vi inte lär av varandra så blir vi okunniga och tappar mening.

Så varför ska jag stå och titta på Floorpunch klockan halv tolv en fredagkväll istället för att supa skallen av mig? Kan de erbjuda mig något som ett coverband inte hade kunnat erbjuda? Tydligen inte. Visst, de var tighta, de kunde sina egna låtar (typ), men handlar det verkligen bara om att gå och titta på ett gäng musiker, att uppfylla någon form av personkult? Jag var ute efter en erfarenhet eller en stark upplevelse, något som ett rötet coverband inte hade kunnat ge.

För mig är hardcore en hävstång mot något större. När jag var kid hatade jag alla gubbar som stod längst bak och aldrig tyckte någonting var bra. Nu står jag själv i köket och skriver zines och bloggar om varför inget är bra. Nyhetens behag har slutligen sluppit ifrån mig och jag törstar efter något mer än bara en ett snabbt riff och en arg text. Jag undrar varför vi är så arga, vart all vår ilska kommer ifrån och varför vi inte verkar intresserade av att prata om det.

Återigen så vill jag påpeka att det inte handlar om att jag vill att alla band ska predika veganism eller anarkism på scenen. Jag vill bara att alla ska tänka till, att definera för sig själva varför vi gör det vi gör och inte något annat. Vari meningen ligger. Om meningen är att lyssna på musik och samla sneakers så har jag bättre saker för mig. Om meningen är att skapa en alternativ musikindustri där musiker kan leva på sin musik, om än mindre luxuöst än i andra scener så kan jag komma på bättre saker att göra av med mina pengar på än att bygga nya institutioner.

För hardcore bör inte vara en institution med fasta grundvallar och tydliga distinktioner. Hardcore måste vara en dialog, ett ständigt pågående projekt. Ett sätt att bryta ner gammal och bygga något nytt av det. Något som fortfarande är meningsfullt allt eftersom det omvandlas.

För idag genomgår vi bara samma gamla ritualer. Allting tas för givet trots att vår scens framtid ständigt står på spel i alla våra val. Som Crimethinc gillar att påpeka:

The future is unwritten.

foto av Kristoffer Karlberg

Mer om: Kultur