Något som man får förståelse för ju mer man läser om ett ämne är att få saker kan isoleras och reduceras på de sätt som vi gärna gör. En reduktionistisk metod kan förenkla för oss när vi sorterar och ordnar bland livets alla svåra frågor men i slutändan ser vi att allting egentligen hänger samman. Det är därför hänsyn till ”miljön” är ett så intressant ämne. Det går inte att isolera till en fråga om man inte håller sig inom den västerländska kulturens tunnelseende och begränsar sig till att ta hand om vackra vildmarksområden. Det som vi kallar natur eller miljö är intimt sammanflätat med alla andra frågor som är aktuella i dagens samhällsdebatt. Som exempel tänkte jag i denna text behandla djurrättens samband med miljöhänsyn.
En tråkig aspekt av dagens djurrättsrörelse är att det inte finns någon plats för de vilda djuren, vi har för fullt upp med försöksdjur, pälsdjur och djur som används i livsmedelsproduktion. Denna prioritering kan förklaras genom närhetsprincipen, att de djur som plågas och mördas i fångenskap är närmare oss och mer synliga men också på grund av att förtrycket mot dem är mer bisarrt och uppenbart. Men även vilda djur är utsatta för ett förtryck som har konsekvenser genom deras liv och skapar lidande. Att även infoga vilda djur i djurrättsperspektivet ger hela tanken en ny dimension, en dimension som enligt mig bär på en inneboende civilisationskritik.
En konsekvent djuretik får långtgående konsekvenser för vårt förhållningssätt till miljön. Oavsett om man anser sig förespråka en rättighetsetik eller en konsekvensetik så måste man erkänna att djur drabbas negativt av mänsklig påverkan på miljön. Skogsskövling, föroreningar och industriellt jordbruk är bara tre exempel på företeelser som får direkta konsekvenser för djur, som leder till lidande och som kränker deras rättigheter genom att förstöra deras habitat och förgifta deras kroppar.
Som utilitarist bedömmer man handlingar etiskt utifrån hur de påverkar vissa värden positivt eller negativt. Sådana värden kan vara lycka, nytta, smärta etc. Om man antar inställningen att lidande är negativt och bör minimeras (negativ hedonism) så har man ett starkt argument för att djurens habitat inte ska påverkas på ett sådant sätt att det orsakar smärta eller lidande för djuren. Detta lidande kan komma i form av svält, våldsamma olyckor i kontakt med mänkliga element (slåttermaskiner, bilar etc) eller genom förgiftning. Dessa former av lidande är direkta konsekvenser av mänskligt handlande och därmed problematiska.
Rättighetsetiken uppmanar snarare att se till varelsers rättigheter, frågan blir då vilka varelser som har vilka rättigheter och på vilka grunder. Man kan tänka sig att möjligheten att känna smärta automatiskt ger rättigheten att slippa uppleva smärta i onödan. En annan linje är att medvetenhet ger rätt till liv vilket skulle kunna sägas ge väldigt många djur rätt att leva. Oavsett om man betonar positiva rättigheter (någon med en rättighet har rätt att få hjälp till att nyttja denna) eller negativa rättigheter (någon med en rättighet har rätt att inte bli förhindrad av andra att nyttja denna) så gör djurens rätt till liv att vi behöver tänka noga kring hur vi behandlar de marker där djur bor.
I praktiken innebär detta att vi behöver ändra vår inställning till civilisationens utbredning, naturens värde och vilka handlingar vi har rätt att utföra. Vi behöver fråga oss själva om vägar är acceptabla ur älgens synvinkel, om dammar är acceptabla ur laxens synvinkel. På detta sett ger djurens rättigheter/frigörelse upphov till en ny syn på civilisationens miljöpåverkan och detta är ett synsätt som djurrättsrörelsen behöver utveckla.
Vår kamp angår inte bara katter och hundar, inte heller enbart grisar och kycklingar utan också vildsvin, gulsparvar, aborrar, hackspettar, brunbjörnar och otaliga andra arter av individer som har rätt till liv i frihet, ett liv utan onödigt lidande. En av alla dessa arter är också människan som i egenskap av djur även hon har rätt att leva utan att få sin kropp förgiftad och sitt habitat förstört.
