Jag har länge levt med den naiva tron att religion egentligen bara är världsåskådning, en form av kappa som främst tar form efter den som bär den. Att det främst är materiella intressen och maktrelationer som påverkar vad världens religioner får för uttryck. Men ibland blir man besviken, som när katolska biskopar uttalar sig om amerikanska filmer i DN och besannar alla ens undangömda fördomar.
Det intressanta i filmen Avatar är inte na’vifolkets religiösa kopplingar till trädet de bor i. Det är relationen de har till sin omvärld, som gör religion till ett icke-begrepp, och som relaterar till en verklighet som kristendomen vill få oss att glömma. Det är en världsbild som kristendomen bekämpat med skoningslöst våld i årtusenden.
Vi är naturen och naturen är vi, det finns ingen hög eller låg på en rund planet, och det enda som skiljer är form, inte essens. Detta är filmens budskap. Det är detta som skrämmer Sveriges och Vatikanens katoliker.
Den monoteistiska Gudens nedtecknade och kanoniserade berättelse är en berättelse om våld och erövringar som så länge präglat den västerländska mannens. Katoliken ser i filmer som Avatar en risk för nyhedendom och dyrkan av jorden. Jag ser en skildring av vad ursprungsbefolkningar utsatts för världen över i tusentals år.
Men det största hotet mot den kristna tron är snarare dess oförmåga att anpassa sig till den verklighet som människor ser omkring sig. Det är denna ovilja till förändring som har potential att driva fram en nyhedendom bland människor med ett spirituellt behov och ett öppet sinne, inte en tvåtimmars Hollywoodfilm om blåa utomjordingar.
Biskop Arborelius verkar inte vilja se att den värld som vi lever i själv är det ”större” som människan är kallad till. Det finns en gemenskap som de flesta av oss sedan länge tappat kontakten med. Kristen mission och dogma har noggrant suddat ut våra minnen av en meningsfull och ömsesidig relation med vår omvärld. Arborelius menar att ett evighetsperspektiv skulle få oss att bruka naturen på ett hållbart sätt. Detta blir ironiskt då det främst är de monoteistiska religionernas linjära världsåskådning med en tydlig början och ett tydligt slut på världens historia som har berövat oss den evighet som fanns i ädre religioners cirkulära tidsbegrepp.
Vi kan inte blunda för den oundvikliga inverkan som religioner haft på den mänskliga idéhistorien och de materiella konsekvenser som kommit ur detta. De allra flesta religioner har en förmåga att anpassa sig efter nya tiders materiella omständigheter. Men allt som oftast visar det sig att religionens företrädare väljer att ta den enkelspåriga vägen att inte skapa sin egen bild av vad religion innebär.
Denna stelbenthet är tydligast hos skriftreligionerna. Till skillnad mot vad vi ofta vill tro innebär det skrivna ordet glömska snarare än absolut minne. Många är de visdomstraditioner och berättelser som hållits levande och ständigt föränderliga genom muntliga traditioner i oräkneliga generationer innan skriftspråkets uppkomst. I mötet med monoteismen cementerades och kanoniserades dessa religiösa traditioner i skrift vilket innebar att utvecklingen i berättelsen stagnerade. Det innebär på sätt och vis entraditions död.
När den abrahamitiska guden gjorde intåg på världshistoriens scen avdiviniserades jorden. Den blev ett passivt objekt i händerna på en skapare som skapade oss människor i sin egen avbild. På sätt och vis betyder det att Gud är en människa, vilket får till följd att människan är oerhört nära på en gud. Detta var inte särskilt konstigt vid en punkt i tid och rum då jordbrukscivilisationen tagit fart på allvar och människan hade börjat domesticera allt mer av sin omgivning. Materiella omständigheter födde en idé som berättigade en vidare materiell utveckling. Idén om människan som jordens härskare sattes på pränt i en helig text och människans verkliga samröre med jorden glömdes så bort. Det är detta som det berättas om i Första Moseboks framställning av syndafallet. Edens lustgård är en rest av de för-judiska semitiska folkens föreställning om det tillstånd som hade gått dem förlorat genom jordbrukscivilisationens uppkomst. Adams dom blev att arbeta i sitt anletes svett, som nybliven jordbrukare fick han mångdubbla sin arbetsdag för att få ut ett sämre resultat av en motvillig jord. Men vad Adam var innan han blev jordbrukare, det har vi glömt bort.
Mer om: Framsidan: längst upp, Primitivism, Religion
