Gamla spöken som går igen

En del menar att miljökamp är en form av lyx som vi i västvärlden kan unna oss medan människor i den fattigare delen av världen har viktigare saker att tänka på, som överlevnad till exempel. Detta är självklart inte sant utan enbart ett etnocentriskt resonemang som utgår från att miljökamp är att avsätta stora folktomma områden till naturreservat eller att kämpa för utrotningshotade arter.

Men när hela vår värld håller på att rasa samman kan det tyckas småaktigt att försöka bevara just ett specifikt markområde? När 500 arter utrotas varje dag, hur kan vi då fokusera vår energi på en enda av dessa arter? Våra problem går djupare än så. Den västerländska synen på miljöskydd är en konsekvens av de idéer om separation mellan natur och kultur som finns i den dominerande kulturen. Denna separation har upprätthållits av den judeo-kristna trons syn på människans plats i skapelsen där människan, som är skapad i Guds avbild, är avskild från övriga delar av skapelsen och satt att förvalta dessa. Detta har i sin tur en grund i de samhällen och idéer som uppkom i mellanöstern i och med den agrara civilisationens uppkomst för tusentals år sedan. Separationen mellan natur och kultur får en avgörande roll i de allra äldsta texterna från civilisationens vagga. Denna inställning har koncentrerats och förfinats i samhällets övre skikt, hos de som genom civilisationens arbetsfördelning blivit skilda från naturens cykler. Genom de abrahamistiska religionerna har dessa idéer cementerats i samhället och har fått sitt slutgiltiga uttryck i upplysningstidens mekaniska natursyn. Detta kombinerat med den monoteistiska linjära tidsuppfattningen har bidragit till att grundlägga en syn på naturen som statisk och stabil, oavsett mänskliga handlingar. Skapelsen följer en tydlig riktning efter guds vilja och långsiktig (oändlig) hållbarhet är därför inte lika intressant. Vad som istället är intressant är att följa religionens (läs: maktens) vilja.

De samhällen som inte delar denna imperialistiska, monoteistiska, jordbrukarbakgrund ser å andra sidan ofta sig själva i större utsträckning som en del av naturen och lever i ett finmaskigt nät av ömsesidiga relationer med sin omvärld. I dessa samhällen handlar därför skydd av den naturliga omgivningen i allra första hand om överlevnad och detta innebär även att de taktiker som används av miljörörelser i dessa samhällen tar en annan form. Det finns ingen kompromiss med de entreprenörer som vill fördriva dig från din by så att de kan gämna den med marken och börja gräva efter värdefulla mineraler. Det går inte att kompromissa med de makter som vill bygga dammar som kommer att översvämma ditt hem. Ett hot mot naturen i de fattigare delarna av världen betyder alltid ett direkt hot mot mänskliga samhällen.

Och här kommer vi till pudelns kärna: anledningen till att vi i väst börjar gnälla om terrorism och extremism så fort någon bränner ner nått. Vi är för invaggade i vår falska säkerhet där någon som kämpar för miljön på ett radikalt sätt utgör ett större hot (och då främst mot vår världsbild) än någon som förstör den. Vi är den sumeriska överklassens arvingar. Det är vi som inte ser sambanden i vår naturliga omvärld och därför inte lyckas utforma en etik för att skydda vår egen resursbas. Istället skäl vi av andra genom multinationella företag och genom kapitalismens noga utstuderade institutioner.

Inte ens det så kallade klimathotet kan få oss att sansa oss. Vi tror fortfarande att det handlar om att klimatet har ett problem som vi, skapelsens krona, Guds ställföreträdare ska fixa. Kunde vi inse det grava i situationen och se detta som ett faktiskt hot mot oss själva så skulle vi inte nöja oss med misslyckade klimattoppmöten och cap and trade. Vi skulle istället se till att stoppa de element i vårt samhälle som hotar att förstöra vår framtid. Det behöver inte ens vara våldsamt. I Indien har miljörörelsen en stark tradition av icke-våld och hela byar lovar att stanna kvar när vattenmassorna från den nybyggda dammen sväljer deras byar. För dem är döden ett närmare alternativ än att ge upp, att kompromissa finns inte ens på dagordningen.

När människan är en del av naturen följer även av detta att man brukar naturen på ett respektabelt sätt. Detta skär sig med den västerländska synen på vad det innebär att bevara ett landskap då den västerländska civilisationen sedan länge glömt bort att människan faktiskt kan bidra till sin egen resursbas och ingå i en ömsesidig relation med andra delar av ekosystemet. Man har tvärt om varit väldigt duktig på att utplåna alla former av livsstilar som lever på detta sätt, kanske för att göra det enklare för en själv att glömma vad vi en gång förlorade. När västerländska miljörörelser sätter sig emot urbefolkningars rätt att på ett traditionellt sätt leva med de ekosystem som som bibehållit dem i århundraden så luktar det unket av gammal imperialism i en ny förklädnad, samma ”goda” intentioner som blir så fel.

Den västerländska människan är fången bakom åtta tusen år av gradvis separation från sin naturliga omgivning. Naturen har sedan länge för oss förvandlats till ett förråd av resurser istället för en livgivande partner. Vi måste bryta denna distansering för vår egen överlevnads skull och kanske kan det inte ske innan det är ”för sent” och verkligheten blottar sig för oss och tvingar oss tillbaka in i en relation med vår naturliga omvärld.

Mer om: Ekologi, Primitivism, Religion