Efter att ha läst vissa inlägg i vargdebatten kan man lätt få uppfattningen att vi står inför ett allvarligt hot. Man kan att Sverige blivit offer för en enorm vargarmé ständigt på jakt efter nytt byte, eller att skogens rovdjur ingått en allians för att en gång för alla jaga människan från sina jaktmarker. Inget av dessa scenarion är tyvärr sanna, men de framstår som lockande i jämförelse med den cyniska verklighet där 200 individer spridda över hela landet betraktas som en naturlig och livskraftig vargstam. Det är absurt att påstå att en sådan liten grupp skulle utgöra vare sig ett hot mot det mänskliga samhället eller en del i ett livskraftigt ekosystem. Ändå är det till dessa två läger som vargdebatten har polariserats.
Vargen framställs med andra ord ömsom som ett hot mot en biologisk mångfald, ömsom som en oumbärlig del i detsamma. Det senare är sant, den forskning som finns visar att ekosystem där topprovdjuren försvinner försvagas kraftigt. Däremot stämmer det inte att de inavlade stackare till vargar som fortfarande försöker överleva i svenska skogar skulle vara ett exempel på detta. Hos miljöministrar och jaktförespråkare “råder en i det närmaste total avsaknad av långsiktighet och koppling till det vetenskapliga läget”, skriver åtta forskare i etologi och populationsgenetik i en debattartikel. Att svensk “vildmark” inte utgör något undantag från en världsordning där plundring av naturliga tillgångar och utarmning av biologisk mångfald är regel snarare än undantag, vill ingen prata om.
Men anar man inte något mer bakom alla förvirrade röster i vargdebatten; spänningsfältet mellan två svenska verkligheter som ter sig radikalt annorlunda? En spänning som kommer upp till ytan när insändarskribenter får ratten lösskruvad och “vargälskare” sprayat på bilen och offentligt anställda vargspårare blir oprovocerat beskjutna av jägare utan tillstånd. Konflikten rasar mellan den urbana elit som dominerar media och en marginaliserad landsbygdsbefolkning för vilka vargen lämnat helt andra avtryck i det kollektiva minnet.
För den förra gruppen har kopplingen mellan våld och överlevnad dolts bakom snabbköpets dignande frysdiskar och charkavdelningar. De kan inte längre se hur deras egen konsumtion bidrar till att upprätthålla civilisationsprojektets strupgrepp på den naturliga balansen. För dem är naturen något fint som finns ”därute”, djur är gulliga och det är synd om dem som råkar bli skjutna.
Representanter för den senare gruppen har inbillat sig att deras livsstil på något sätt är förenad med jämvikt, harmoni och närhet till ett naturligt tillstånd. Samtidigt klamrar sig dessa förvirrade människor fast vid ett ritualiserat våld som ett föråldrat uttryck för firandet av människans triumf över naturen. Det speglar rädsla för den otyglade naturen och ett hat mot alla som utmanar människans dominans över naturen. Det är känslor som utraderats av den urbana medelklassens hegemoni.
Vargdebatten, infekterad av habegär, vilja till makt och vilsen maskulinitet, blottlägger sociala konflikter på en nivå som de nuvarande samhällsinstitutionerna överhuvudtaget inte kan handskas med. De två perspektiven kan te sig oförenliga men är i själva verket två sidor av samma mynt. Det som skymtar bakom vargdebattens förvirring är siluetten av civilisationsprojektets mörka arv, det arv som vi låtsats förpassa till det förflutna. Det är skuggan av ett civiliserande våld som vill kuva, avgränsa, kategorisera och slutligen förstöra all den mystiska och främmande mångfald det omges av. I dess kölvatten breder monokulturens konstbevattnade åkrar ut sig över det som en gång var vacker och skrämmande vildmark.
Vi bör därför vara på det klara med att “skyddsjakten” varken finns till för att skydda rovdjur från blodtörstiga människors framfart, eller vice versa. Det är “näringen” (som om det ordet i sig inte vore nog ironiskt) som ska skyddas; plundringen av de gemensamma förutsättningarna för överlevnad hos flertalet till förmån för fåtalet inlemmandet av naturresurser utan ägare i en kapitalets världsordning.
Det är med andra ord varken människor eller vargar som erbjuds skydd. Det är den mänskliga girighetens rovdrift på naturens tillgångar som ska skyddas, och det är alla de som vågar utmana människans ensamrätt att exploatera naturen som ska straffas.
Under jakten fanns åtminstone 100 gånger så många teknologiskt överlägsna jägare som det fanns varg i skogarna. Utöver den officiella kvotan på 27 vargar, vet ingen hur många inavlade och förvirrade djur som fick sätta livet till. En sak är dock säger: som topprovdjur kan vargen aldrig hoppas på människans förlåtelse.
Mer om: Djurrätt, Etik, Konsumtion, Primitivism
-
jensvse
