Skånemassakern och den fyrfotade häxan

av Jonatan Strandberg

Nyligen berättades det om hur två fyrfotade fångkamrater genomförde ett rymningsförsök. Två unga vargar med frihetens lungor i sina muskler, rastlösa och hatiska mot den förödmjukande fångenskapen, en skymf mot det vilda som brinner i deras hjärtan. Rymningsförsöket var till en början mycket framgångsrikt och de fick för första gången i sina liv förenas med sitt byte i livets allra heligaste ritual. Efter att ha fått fyllas av energin från ett annat liv, fanns det inte för dem möjligheten att återvända till fångenskapen och den respektlösa utfodringen av torterade och misshandlade rester av andra fyrfotafolk. Efter att ha befriat en hjort, ett rådjur och två får från fångenskapen fångades de in igen.

Dagen därpå var de båda beslutsamma och överens om att döden var ett värdigare öde än fångenskapen. De kände nu till vägen ut och övertalade även sin flockhövding att följa med. Hövdingen visste att om hon följde med skulle resten av flocken inte vara långt bakom. Hon övervägde flockens bästa och fann liksom sina söner att döden var värdigare än fångenskapen. De förberedde sig och Vargmodern talade till flocken, skänkte mod i de osäkras bröst och klarhet i tankarna. En del av flocken skulle vänta tills de hörde att förtruppen nått friheten innan de följde sina kamraters spår i snön, deras välkända lukt och vägledande skall. Vargmodern och de två ungvargarna tillsammans med ett par andra utgjorde förtruppen.

Med en hård och klarsynt blick gav Vargmodern sina söner klartecken och förtruppen sprang mot stängslet.

Den ännu fängslade hälften av flocken väntade oroligt. Några extra oroliga och nervösa sprang fram till stängslet och vädrade, sprang tillbaka upp på höjder för att höra bättre. Efter en stund hördes kraftiga smällar och hela flocken stelnade plötsligt till. Spetsade öronen. En mystisk sorg växte inuti flockens hjärtan. Något var fel.

De kvarvarande samlade sig och beslöt att vänta högst till skymningen innan de gav sig av, med eller utan sin Moders klartecken.

En evighetslång väntan tog vid. Efter en stund registrerade flera i flocken en rörelse utanför stängslet, hastig och olustig. en korp flög över varghägnet och vargarna tog in dess budskap – förenade sina sinnen, sina lemmar, tankar och känslor med Jorden och allt levande; förberedde sig på något de inte rådde över. I var och en av flockens ögonpar lyste hat och kärlek, en klar låga som skulle brinna även när ögonlocken fallit ner. Hat mot civilisationens grymhet, kärlek till Jorden som fostrat deras folk sedan begynnelsen och välkomnade dem i sin famn.

En smäll dundrade tre stenkast bort. En äldre varghane såg sin yngre syster falla till marken med den röda färgen i pälsen, av samma blod som rann i hans ådror. Han kunde inget göra. Lugnet lade sig över honom och han blundade. Såg framför sig hur han och hans systrar och bröder sprang i ändlösa skogar, fyllda av liv och kraft, hur de aldrig nådde ett slut i form av ett staket, en väg, ett stängsel, eller räls. Smärtan när den kom var obeskrivlig även på vargars språk men han ignorerade den. Han var inte där – han sprang bredvid sin syster, såg hur hans valpar tumlade runt i mossbäddar och slogs om vem som var tuffast för dagen.

Hon såg hur de andra föll medan hon låg mot en rot, såg hur hennes bror blundade och hur vacker han var när han föll, fortfarande blundande och det såg nästan ut som om han log. Tårarna gjorde synen grumlig, eller var det blodet som lämnade hennes kropp, som hade målat granens rötter röda? Hon såg den sista i flocken falla ned med ett hotfullt morrande istället för det smärtsamma gny hon själv utbrast när skottet träffade henne. Morret från hennes fallna syster lät hatet få makten över hennes klara tankar. Hon kunde inte röra sig med kunde tänka klart, hatiskt, hämdlystet.

Med sin brors sista andetag i sitt suddiga synfält, det sista av hans ande som lämnade kroppen i en stigande ånga i den kalla luften, svor hon att hennes ande skulle fylla varelser och krigare med kraft att krossa de som dödat hennes bror. Hon svor att hon skulle leda hären av krigarandar och krossa den civilisation som utrotat hennes folk och snart hela jorden.

”Här är en som lever” utbrast en djurskötare
”Han dör snart, det är inget att bry sig om” kommenderade djurförman Johan Lindström
”Men borde vi inte…” invände djurskötaren men avbröts bryskt av sin förman:
”Lyssna nu! Vi har viktigare saker att tänka på. När media kommer måste kropparna vara borta och jag måste förbereda vad jag ska säga. Låter det trovärdigt med… alfahona… tvungen att skju…blåste för my… ör bedövningspilar…” rösterna tynade bort med tre ord från djupet av hennes döende hjärta: JAG HATAR DIG

Få dagar innan Skånemassakern, där 12 vargar sköts i Skånes Djurpark i Höör, sköts mer än dubbelt så många runtom i det fornom vargfyllda landet. Ockupationsmaktens ledare lät folket få veta att de ansåg den svaga spillran av vargfolkets stam vara stark, enligt vissa för stark, och lät en uråldrig civiliserad tradition återigen bli lagstödd och folkligt öppen. Efter decennier av den underjordiska hatkulten SGT (Skjut, gräv och tig) som förtrupp, blev nu varghatet inte längre något fult. Det blev uppmuntrat.

För att få till skott denna lagstödda häxjakt har SGT och andra varghatare anammat radikalare lobby-metoder. Skelett av grävling har skickats till dem som i övrigt är fiender till Jorden men som valt Vargens sida i denna strid. Mordhot och utpressning som en del i vad det innebär att ta ställning för Vargen.

Inte nog med att tusentals jägare ger sig ut på häxjakt i skogarna och glatt skadeskjuter fyra vargar, berövar dem sina testiklar, så vill även vetenskapen vara med och slåss mot sin uråldriga fiende. En zoolog kritiserade jägarnas barbariska hets och förespråkade mer civiliserade metoder. Metoder som är mer propra för moderna människor. Metoder som att ”vargexperter” om vårarna beger sig till varglyorna och med sofistikerade sprutor avlivar valparna.

Vargens relation till civiliserade människor har inte skiljt sig nämnvärt från den grundläggande konflikten mellan vildhet och civilisation. En vild människa respekterar vargen som en jämlik jägare och visar vördnad inför dess ande. En svensk jägare från Norra Dalarna hatar vargen för den rädsla den inger henne, den vilda frihet som vargen representerar i sin graciösa gång, sin sång som borrar sig djupt in i det hårdaste av mekaniska hjärtan, med den vishet om vilka vi människor egentligen är lysandes i deras ögon. Hon hatar vargen för att det är en jägare som fortfarande vet hur man respekterar liv och visar sitt byte vördnad. Till skillnad från de tvåbenta som ser sig äga såväl vilt som tamt liv att förgöra eller låta leva. Som med alla konkurrenter eller varelser som speglat den civiliserade människans ursprung, människor som icke-människor, har de blivit förföljda, i många fall utrotade.

Runt år 1000 beräknades Jordens mänskliga population till 100 miljoner; vid sammatidpunkt beräknar arkeologer, etnologer, historiker och antropologer att vargen var det mest utspridda rovdjuret på Jorden. De var till antalet fler och kunde återfrinnas på platser där vare sig civiliserade eller vilda folkslag levde – från den eviga isens land till den solfjättrade öknens hetta.

Idag talar ”experter” om att vargpopulationen består av 100-200 000 vargar. Tusen gånger så få som de en gång varit! Tusen gånger! Moder Jords mest populära byracka reducerade till en spillra av det ludna vilda.

Under 1800-talet, 1900-talet, eller för den delen även flera århundraden innan dess missade historieskrivarna att skriva om ett av de största folkmorden som ägt rum. Ett folkmord som ännu pågår, om inte med stöd av staten eller vetenskapen så i form av de SA-inspererade förtrupperna inom SGT:s underjordiska rörelse. Jägare som följer upp spår av varg, skjuter, gräver ner kropparna och tiger om att ens någonsin sett mer än spår av varg.

Men då är det alltid ockupationsmakten, segrarna som skriver historia och vad är vargen om inte ett hot mot människan och hennes rikedom? Ett hot mot de tre stackars små grisarna, mot fåren, mot Krösa-Maja och nyfödda barn. En genom historiens gång ständigt närvarande terrorist, en ulv i fårakläder, ett monster som hotar demokratin, människans frihet och rätt till ägandeskap. Mördandet av miljoner och åter miljoner ulvsystrar och bröder var nödvändigt för utvecklingen, självförsvar, av hänsyn till kvinnor och barn, för att tämja fanskapet.

Hade vargen varit den som skrivit historien hade Jorden varit vild och fri från maskiner, staket, stängsel, galler, fri från det verkliga monster som gömmer sig bakom mormors miljömärkta fairtrade-glasögon.

Medan jag skriver detta flyger kajor vakande utanför mitt galler, stärker vetskapen om att vi måste slåss tillsammans, stärka banden mellan de som försvarar livet, människor som icke-människor.

Precis som fallna ulvkrigares andar var med mig när jag attackerade det som dödat en skog jag älskat och älskar i mitt minne, finns de därute hos er när ni bestyckar er kärlek till allt levande, ert hat mot förtryckande krafter. Men de kommer att finnas där så länge livet och dess motståndskraft existerar. Det kommer inte våra levande Vargbröder och systrar. Så som de fallna ulvarnas andar finns med oss som valt Livets sid, förväntar de sig att vi finns med deras levande familj, barn och barnbarns barn.

Enligt Carina Solöga Hagman tolkar hon i ”Djurens Språk” Vargens budskap som ”det du ger är det du får tillbaka.” Det är dags att ge vargen vad den förtjänar: Rakryggade bundsförvanter som är lika dedikerade att slåss med sina liv vid vargens sida, som moderna jägare är dedikerade att slåss mot det vilda.

Vargen kommer och den är inte ensam.

För en vild framtid utan fångenskap.
Jonatan Strandberg, KVA Västervik Norra, 16/1/2010

***

Jonatan avtjänar ett fängelsestraff för att ha försvarat planeten du bor på. Du tackar honom enklast genom att skicka ett brev till honom:

Jonatan Strandberg
BOX 248
593 23 Västervik

Mer om: Primitivism