Civilisationen och döden

Jag är hemma i Linköping och jobbar på sjukhuset igen. På frukostrasten slår jag upp lokaltidningen som kör en artikelserie om äldrevården i länet. Första artikelns första mening lyder: ”Vem vill inte bli gammal?” Det är nära på att jag av ren reflex räcker upp handen där jag sitter i fikarummet. Jag vill inte bli gammal, och då menar jag inte att jag hyser drömmar om evig ungdom. Alla människor förtjänar att få dö i tid.

Efter att ha läst artikeln är jag ännu mer övertygad. Äldrevården ligger självklart på ett entreprenad som går till den part som erbjuder sig att göra jobbet för minst antal penger (med andra ord antagligen sämst). Detta leder till underbemanning och att vårdtagarna rasar i vikt eftersom personalen inte hinner ge dem kvällsmat utan istället lägger dem vid fyratiden på eftermiddagen. Gamla människor som inte längre kan utföra sina behov på egen hand lämnas att göra ner sig. Det är förjävligt, självklart, det är också en naturlig följd av att låta vinstdrivande företag sköta vård av gamla människor, men det är inte huvudpoängen.

Poängen är att vi lever allt längre och det är inte en tillfällighet, enorma resurser går in i det projekt som det innebär att ge oss ytterligare ett uppskov från det oundvikliga. Detta slår mig när jag går genom sjukhusets korridorer och noterar vilken övervägande majoritet av patienterna som är riktigt gamla. Kanske är det min egen förvridna syn som spelar in. Kanske ser jag någonting som inte finns där. Eller så är jag bara hopplöst förbittrad på mänskligheten. Men vad jag ser är ett fåfängt projekt att rädda det mänskliga livet, kosta vad det kosta vill. Samma glöd som drev Gilgamesh ut på jakt efter evigt liv driver oss idag till nya vetenskapliga stordåd. Handlar det hela egentligen inte om att vi någonstans hoppas kunna fly från döden?

Trots att vi lever i ett samhälle som specialiserat sig på att förvandla allt levande till döda föremål så besitter vi en aldrig sinande besatthet och rädsla inför döden. Kanske för att det är den aspekt av naturen som vi aldrig kommer att kunna fly ifrån. Kanske för att civilisationen för oss tillräckligt långt bort från naturen för att vi ska kunna se att döden egentligen innebär påmyttfödelse, att döden inte bara är ett slut utan en början för någon annan på ett extremt konkret sätt, inte bara på ett symboliskt plan.

Jag har aldrig träffat någon som sagt sig vilja sluta livet på ett utdraget sätt i en sjukhussäng, fastnaglad vid livet endast med hjälp av kemikalier och maskiner. Däremot så läste jag en hel del om dödshjälp när jag studerade etik och vet att det inte är en helt lätt fråga. Argumentet om det sluttande planet frågar oss vad som händer om dödshjälp blir så pass utbrett att gamla och sjuka känner en press på sig att avsluta sitt liv för att inte utgöra en belastning för andra människor eller känner sig rädda för att söka vård. Men tänk om vi befinner oss på ett annat sluttande plan, ett som leder åt andra hållet? Tänk om vi uppfinner tekniker och mediciner för att hålla folk vid liv under de allra mest otänkbara omständigheter. Hur långt kan vi sträcka humanismen innan den börjar tunnas utt och spricka? Är det bättre att rädda livet på ett förtidigt fött barn som kommer få leva resten av sitt liv med kroniska sjukdomar eller att hålla en bortvittrande människa vid liv mot hennes vilja jämfört med att låta naturen ha sin gång?

För en massa år sedan jobbade jag på ett sjukhem på ett äldreboende. Vårdtagarna var dementa, rullstolsbundna och kunde på det hela taget knappt göra något på egen hand. Under de få veckor som jag jobbade där ändrades min bild av ålderdomen markant. Det jag såg var inget värdigt liv, det handlade om mänsklig slutförvaring. En av de äldre kvinnorna började en dag helt plötsligt fråga efter sina föräldrar och frågade om det inte var dags att gå till skolan snart. Jag fick leda henne in på hennes rum och förklara för henne att hon var 90 år och inte gick i skolan längre.

”90 år?” frågade hon storögt. ”Räcker inte det?”

Hon förklarade sedan att hon tyckte minsann att det räcker så bra att ha fått bli så gammal och undrade varför vi höll henne vid liv. Jag visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag be om ursäkt?

Men det fanns en annan sida av det också. En av vårdtagarna var rullstolsbunden och kunde inte äta på egen hand, men varje gång hennes man kom och hälsade på märkte man hur hon sken upp. Hon kunde skämta med mig medan jag matade trots att hennes ord knappt gick att urskilja. Hon lärde mig någonting om mig själv.

När jag inte längre kan skratta, då finns inget kvar.

Mer om: Etik