Jag har aldrig varit bra på att komma ihåg datum och det var först när jag satt på bussen på väg till Linköping igår som jag kom på att det för ungefär en vecka sedan var exakt åtta år sedan jag söp mig full för sista gången.
Åtta år är ändå ganska länge när man tänker efter. Speciellt med tanke på att jag själv inte är så värst gammal. Men nu ska jag inte skryta, jag tänkte istället att jag skulle berätta om hur det kom sig att jag blev straight edge. Alltid är det väl nån som är intresserad. Om inte har jag hört att det finns sjukt mycket bloggar där ute som handlar om skor. Det kanske vore nått istället? Eller?
Jag hörde talas om straight edge när jag var ungefär 14 år. Det var faktiskt till och med innan jag fick grepp om vad hardcore var för något. Jag var redan då inte riktigt som de andra barnen i sandlådan. Medan andra i min ålder peppade på att trimma sina mopeder och tjuvröka bakom gympasalen hade jag helt andra prioriteringar. Det var inte så mycket att det jag gjorde på något sätt var bättre än det som alla andra pysslade med. Jag kände bara avsmak inför allt som de stod för. Eftersom det här med att supa, snusa och röka var jävligt hett bland de andra barnen snappade jag upp straight edge så fort jag hörde talas om det. Utan att egentligen ha någon koll på vad det hela handlade om målade jag kryss på händerna och kallade mig straight edge. Tyvärr så verkade det inte vara någon som egentligen brydde sig och efter lite mer än ett halvår tröttnade jag.
Under höstterminen i ettan på gymnasiet drack jag, jag hade hittat andra sätt skilja mig från mängden. Det var först under denna tid som jag på riktigt kom in på punk och hardcore. Efter ett halvår tappade jag intresset för alkohol. Det gav mig ingenting längre. Ett tag pendlade jag lite mellan att fortsätta för att det var vad alla andra gjorde eller att bli straight edge igen. En kompis ville starta sxe-band och ville att jag spela trummor, återigen började jag kalla mig straight edge av tveksamma orsaker.
Men några månader senare började jag få upp ögonen för vad det verkligen handlade om (trodde jag då) och straight edge blev allt mer av ett medvetet val, något som jag hade beslutat mig för att hålla mig till. På den tiden hängde jag fortfarande en hel del på fester och insåg hur provocerande andra faktiskt uppfattade det att jag hade valt en livsstil som skilde sig från deras. Man kan tänka att detta skulle ha fungerat som ytterligare en motivation för jens-på-tvären. Men faktum är att det under den här perioden snarare var de positiva sidorna av drogfriheten som attraherade mig. När höjdpunkten på andras vecka var helgens fylla hade jag helt andra mål med tillvaron. Återigen så var det kanske inte bättre mål, men det var i alla fall mina mål.
När jag var 18 fick jag för mig att jag inte skulle kalla mig straight edge längre. jag hade tröttnat på alla attityder som jag förknippade med subkulturen. Jag var nog till och med trött på att skiljas ut bara för att jag var nykter. Själva begreppet kändes överflödigt. Jag visste att jag ville vara nykter och jag visste själv bäst varför. Det behövdes inga kryss för att hålla mig från spriten. Jag gjorde mitt bästa men det varade inte länge. En gång straight edge, alltid straight edge, eller inte alls. Jag kan inte minnas att jag valde att börja kalla mig straight edge igen utan det var snarare andra som gjorde valet åt min. Man verkar inte kunna sitta på staketet och ta det lugnt när man väl tagit steget att kalla sig straight edge.
När jag tillslut accepterade att jag inte kunde skaka av mig X-stämpeln upptäckte jag dock att det fanns en helt ny sida av att vara straight edge. Det handlade inte längre om mig, för jag visste ju som sagt redan vad jag ville, det handlade snarare om att vara en förebild och stöttepelare för yngre kids i scenen, något som jag skrivit en hel del om, se relaterade artiklar.
Straight edge har varit en del av den process som fått mig att inse vem jag egentligen är och vad som passar mig. Det är fullt möjligt att andra som testat båda sätten att göra saker kommer fram till helt andra saker. Det fina med kråksången är att det får du klura ut själv. Om du bara gav det nyktra livet en chans skulle du kanske hitta något nytt med dig själv. Själv hittade jag en bit av mig själv som jag är mindre stolt över och som jag vet kommer släppa loss helvetet över mig och de nära mig om jag någon dag skulle droppa. Jag vet vem jag är och vad som är rätt för mig. Vet du?
Mer om: Drogfrihet
