Kontrarevolution 2010

Varje dag omges vi av ett subtilt våld. Ett våld som inte syns men som fungerar som ett kitt i den textur som omger oss och håller våra liv sammanflätade på gott och ont. Bara ett rejält steg ut från ledet kan påminna oss om vad som händer när vi inte följer strömmen och vari våldet ligger. Bara utifrånperspektivet ger oss möjlighet att se våld för vad det är och reagera på det som våld.

Alla har vi nog någon gång känt att vi verkligen inte vill lönearbeta. Tänk på alla de bra sakerna man skulle kunna göra av livet om man inte behövde viga åtta timmar av sin dag åt att jobba för att någon annans ekonomi ska kunna fortsätta växa och för att samhällets vävnad ska kunna hållas samman. Men så tänker man steget längre. Utan inkomst har man ju inte råd att betala hyran. Och inte ens om man verkligen vill sluta jobba och är beredd att flytta någon annan stans går det att hitta någonstans att bo gratis. För allt du kan se under himlen ägs av någon, och om du inte kan betala för dig så får du klara dig utan tak över ditt huvud.
Och sen det där med mat. Utan pengar kan man ju inte köpa mat. Trots att affärerna är fulla med varor som ligger och blir gamla eller slängs i förtid så kan du inte få ta del av överskottet om du inte har några pengar. Vill du inte spela efter samhällets regler så får du svälta, och om du stjäl din mat så är du en tjuv.

Kanske kan det kännas rimligt att utsättas för detta hot i gengäld mot att få vara en del av det moderna samhället, man tar det goda med det onda helt enkelt. Men genom vårt eget rationaliserande av vårt eget handlande och vår acceptans inför vår egen kapitulation har vi förkastat allt hopp om ett annat samhälle. Det totalitära kapitalistiska systemet vinner mark i våra sinnen och gör sin egen politik till vardag tills vi glömt bort att det finns andra sätt att ordna ett samhälle. Precis som civilisationens saga har fått oss att glömma bort att det finns andra sätt att leva.

Från barnsben får vi höra berättelsen om det civiliserade djuret människan som skiljde sig från djuren och gick sin egen väg. En väg som tagit henne till nya höjder av teknologisk utveckling. Från denna höjd blickar vi ut över det rike som tilldelades oss av den abrahamitiske guden i första mosebok och det vi ser är ett kaos i behov av en hjälpande hand. Från vår höjd kan vi blicka ut över vårt rike och alla de resurser som står till vårt förfogande, men vi har förlorat möjligheten att se sambanden som pågår där nere. Sambanden som för länge sedan var så viktiga att de kunde forma våra liv.

Ett samhälle som ser allting i sin omgivning som en potentiell resurs för exploatering får våldet en helt annan form en det våld som sker i det urtidskaos som människan kravlat sig ur. Istället för att ta efter behov och ge tillbaka efter möjlighet har vi genom jordbruket funnit en väg att samla resurser på hög och ackumulera värde. Det ackumulerade värdet ger utrymme för en expansion men kräver att fler resurser tas in i systemet. Ett första frö till imperialism har fötts i människans sinne. Människor såväl som djur och växter blir medel mot nya mål: expansion, makt och kontroll.

Expansion, makt och kontroll i en helt ny tappning har sedan dess följt den västerländska kulturens framfart över jorden. Den värld som under hundratusentals år närt människor blev satt under plogens tyngd. Marker avgränsades och alla andra arter utrotades eller drevs bort. Den mångfald som är grundstenen i naturliga ekosystem slogs undan och de problem som jordbruket verkat ge upphov till ersattes istället med nya problem.

I de nya städerna bodde människor med betydligt högre dödlighet och sämre hälsa än de som ännu livnärde sig som jägare och samlare eller som bodde på landsbygden. Kvinnan förpassades till hemmet och ökad barnafödsel blev en självreproducerande logik då många barn innebar många arbetare på jordbruket. Städerna växte sig snart så stora att de inte kunde försörja sig själva med mat och de blev därför nödgade att hämta sin föda från marker längre bort från staden, det vill säga någon annans marker.

Städer blev därför även centrum för makt, politisk såväl som militär. Militär makt blev en nödvändighet för stadsstaten som hela tiden behövde expandera sina marker. Deras teknologi och stora antal gjorde dem överlägsna mot kringliggande folkslag. Makten utövades mellan stad och landsbygd i en parallell till kultur och natur där kulturen tog en allt större del av kakan.

I den spänning som uppstod mellan kultur och natur började stadskulturen sträva efter kontroll över naturen. Den livsstil som människan under hela sin tidigare livstid omfattat av sambördig utveckling med sina naturliga omgivningar fick ge väg för kontroll. Tidigare sätt att leva hånades och glömdes bort trots att de representerade den absolut största andelen av människans tid på jorden.

Denna tidigare livsstil hånades i civilisationens saga som blev den dominerande. Sagan om hur expansion, makt och kontroll varit och förblir nödvändigt för att stävja det naturliga kaos där växter, djur och de människor som inte följer civilisationens väg ingår. Sagan gick från generation till generation och återproducerade sig själv genom tiderna, den fick ett eget liv och spred sig över jorden till det inte längre fanns någon plats kvar att expandera, tills det inte längre fanns någonstans att vända sin makt än inåt, tills det visade sig att all kontroll i världen inte kunde stävja den uråldriga Leviathan som man brottats med.

Är det en höjd vi står på eller är det ett stup? Kan vi använda samma tankar som fört oss hit för att ta oss förbi de utmaningar som den agro-industriella civilisationen ställt oss inför? Kan vi bekämpa besten när vi sover i dess mage?

Det totalitära kapitalistiska systemet strävar efter en ohejdbar ekonomisk expansion, oändlig makt och full kontroll. Det är inte lite att gapa efter i en ändlig värld, med en komplexitet som vi i ärlighetens namn inte kan utge oss för att kunna greppa. Det andro-intellektuella tänkande som fört oss hit, till stupets kant vill gärna utge sig för att kunna uppnå absolut kunskap, men verklighetens oändliga komplexitet sätter oss ständigt på pottan.

Vad vi istället skapat är ett samhälle som tar ut mer än vår beskärda del. Vi har blivit en organism som tar från det naturen ger utan att vilja bidra själva. Precis som den person som vill slippa ifrån lönearbetets gissel försöker vi lura oss förbi det utbyte som naturen kräver av oss. Den person som inte arbetar för att ha råd med sin bostad kan därför på ett mycket mer verkligt sätt bidra till det större sammanhanget eller ekosystemet på den plats som han eller hon väljer som sitt hem än den person som arbetar en tredjedel av sitt liv för att sedan konsumera varor under en andra tredjedel och sedan vila under en tredjedel för att återfinna kraften att upprepa samma mönster om och om igen.

När vi betraktar de ting som omger oss som produkter att konsumera följer vi lockelsen från den saga som vi fått berättade för oss. Istället för att inleda en relation med en plats eller en individ ser vi nyttan som något kan ge oss och inbillar oss att detta kommer att ge oss mening. När vi märker de negativa konsekvenserna av vårt handlande löser vi inte detta genom att ändra våra grundinställningar utan genom att istället skjuta undan problemet och överföra det til en annan tid, eller en annan plats.

För någonstans måste det finnas någon som betalar. Det du inte betalar i affären betalar ett ekosystem eller ett djur på en annan plats eller i en annan tid. På detta sätt är vi större tjuvar än den som stjäl mat från en affär för att överleva.

Det som från ett perspektiv verkar förkastligt verkar från ett annat perspektiv fullt rationellt i relation till det samhälle som omger oss. På samma sätt är det som från ett perspektiv kan betraktas som våld ett fullt logisk form av självförsvar från en desperat nedtryckt part. När en skog skövlas och djur av olika arter drivs från sina hem för att ge plats för mer sojabönor åt amerikansk boskap är detta produktion och ett led i ekonomisk utveckling. Men när de som drivits från sina hem försöker ta tillbaka marken från företaget som drivit bort dem är detta våld. När en person handlar en vara som fraktats över halva jordklotet och som längs sin väg i produktionen tagit upp vatten och andra livsviktiga material som hade behövts av de som bodde på platsen där dessa material från början fanns så är detta konsumtion som även den leder till ekonomisk tillväxt. Men när aktivister slår tillbaka mot multinationella företag som ödelägger lokala ekonomier och inte visar den minsta hänsyn till lokala ekosystem så är detta våld.

Generellt kan man säga att det våld som utövas av en part högre upp i samhällets hierarki mot en en part som befinner sig längre ner alltid är rationaliserat utifrån samhällets normer. När en part lägre ner utövar våld uppåt i hierarkin bemöts detta oftast däremot av förskräckelse och avståndstagande, även om det våld som utövas uppåt oftast endast är en bråkdel av det våld som ständigt strömmar nedåt. När vi slutar lyssna på civilisationens saga börjar dessa relationer av våld att framträda allt tydligare. När vi slutar lyssna kan vi anta det utanförperspektiv som krävs för att se vardagen för vad den är: ett komplext system av maktrelationer baserade på ett subtilt underliggande våld som har sin grund i vårt avståndstagande från den naturliga ordningen. Ett system som upprätthålls av myter och våld och som motiverar det system av expansion, makt och kontroll som omger oss varje dag.

Daniel Quinn om jordbruk och befolkningstillväxt:

Derrick Jensen om våldet i vår vardag:

Mer om: Ekologi, Framsidan, Kapitalism, Konsumtion, Primitivism