Först tänkte jag döpa inlägget till Det äckligaste som finns, och skriva om nyliberaler. Men sen ändrade jag mig och kom fram till att jag istället faktiskt borde förklara varför vi skiter fullständigt i näringsfrihet. Återigen kommer jag att beröra saker som tagits upp i tidigare inlägg men som förtjänar att sägas igen.
Vad som fick mig att reagera var Maria Abrahamssons ledare i SVD. Där påstår hon att näringsfrihet är ”[e]n rättighet som bara får begränsas för att skydda angelägna allmänna intressen. Dit hör inte djurrättsaktivisters intresse av att utrota pälshandlare.” För det första ignorerar Abrahamsson fullständigt djur som moraliska subjekt, vilket är illa nog i sig. Vi som djurrättsaktivister är inte per se itresserade av utrota pälshandlare. Vi vill förhindra lidande och ge djur rättigheter. Anledningen till att jag och Maria har så extremt olika åsikter kring vad som är rätt och fel har därför sin grund våra olika åsikter kring i vad ett moraliskt subjekt är. Med andra ord: vem eller vad förtjänar moralisk hänsyn? Vad är värdefullt?
Det är uppenbart att Abrahamsson uppfattar näring och handel som något av stort värde. Varför är inte klart men jag antar att hon tror att ekonomi är något som kan bringa människor lycka. Även om detta var sant (vilket det självklart inte är) så kvartstår frågan: är detta verkligen den enda måttstock vi har? Det finns ett flertal andra värden som bör tas inom beräkning, t.ex. värdet av en hållbar framtid värdet i djurs välbefinnande eller det negativa värdet i deras lidande. Världen är helt enkelt full med olika sorters individer med olika sorters rättigheter. Kan vi verkligen förvägra kommande generationer en levande planet att bo på? Kan vi förvägra en mink dess rätt till frihet och liv? Jämfört med dessa rättigheter skrumpnar rätten till näringsfrihet ihop i mina ögon.
Att enbart fokusera på sina egna rättigheter och ständigt trampa ner andra hänger starkt ihop med vår syn på naturen och den civilisation vi lever i. När vi ser människor som individer så behandlar vi dem oftast med respekt, när vi ser människor som arbetskraft kommer vi (har historien gett oss för handen) att vårdslöst suga ut dem och profitera på deras arbete. Ser vi djur som biomaskiner, skapade för att producera kött åt oss kommer vi att behandla dem som vi gör idag och underordna deras rättigheter vår egna ”rätt” att idka näring, men ser vi dem som individer kommer vi att behandla även dessa med respekt även om de har päls över hela kroppen och inte talar vårt språk. Med andra ord lever vi i ett samhälle som uppmuntrar oss att se allt omkring oss som resurser och detta är grunden i samhällets ohållbarhet. För om vi även ser vår omvärld som en plats fylld med resurser och inget annat så kommer vi att behandla den på det avskyvärda sätt som vi har gjort de senaste sextusen åren. Om vi istället kan se den naturliga världen som vårt hem, den plats som ger oss liv och som hela vår existens är beroende av så kommer vi att behandla den på ett annat sätt. Och när vi befinner oss där så finns det inte någon näringsfrihet utan bara verklig frihet, friheten att leva sitt liv på det sätt människan var ämnad. Utan att objektifiera och förstöra vår omgivning, vilket näringsfriheten i grund och botten går ut på.
Därför ger jag blanka fan i näringsfrihet Maria Abrahamsson
Mer om: Djurrätt, Kapitalism, Primitivism
-
JensVSE
-
Arvid
-
h
